Till minne av af min dotter Pia Thelander af Västerås
På Bladhska Galleriet i Skara
16–31 Augusti 2014
Emalj på stålplåt - Färgpennor - Stenlitografier - Teckningar med stålpenna
ROLF THELANDER
Östra Drottningvägen 31,
522 33 Tidaholm , Sweden
Phone: +46(0)502 71890
ATT TECKNA DET OSEDDA
Den kortaste sträckan mellan två punkter är vanligtvis en rät linje. Inom matematiken är det förstås ett grundläggande och välkänt axiom. Men inom konsten kan det vara en väldigt lång och slingrig linje som upplevs som den närmaste mellan punkterna det Sedda och det Gestaltade. Och däremellan kan en hel berättelse, eller varför inte ett helt liv, rymmas.
Rolf Thelanders hela konstnärliga liv ryms på den tecknade linjen. Den är inte kort och kanske på senare år inte heller omständligt lång, snarare är linjen många. Hans stora emaljmålningar är också i en mening stora teckningar, en mängd linjerörelser i svart och vitt. Bilderna byggs av linjer som uppträder i kluster som en sorts förtätningar. En och annan skulle kanske kalla det brus eller visuellt oväsen. Så är det inte heller några flotta och lättsmälta bildschabloner han bjuder på. Det handlar i stället i stor utsträckning om troheten mot en fundamental bildidé: vad krävs egentligen för att en människa ska kunna läsa en bild? Vad krävs för att göra de kommunicerande linjerna, alla de oordnade strecken på bildytan läsbara och begripliga. Vad kan man förvänta sig är den minsta gemensamma nämnaren för att knäcka bildkoden?
För Rolf Thelander är det i sin renaste konstnärliga form en från början outtalad och stum händelse varje morgon när han sätter sig med ritstiftet och doppar det i tuschflaskan framför ett tomt papper.
Det är lite av en zen-buddistisk övning, att tom och utan medveten ämnelse låta linjen utvecklas på den vita ytan, fylla den med en mening som så att säga fyller i sig själv. Varje dags oplanerade tecknande är en sorts uppsjungning för resten av dagens arbete. Det driver iväg in i slumpens fascinerande land av minnesgölar med det ihågkomna, de stegvisa infallen och de snåriga associationerna, som kan avbildas på håll som just förtätningar av kropp, eller tuktas och lämnas mer som fria ytor med ett eller annat taktslag av streck som en, mera antydd än iakttagen, närvaro av det rumsliga.
Fram växer bilder som svårligen exakt låter sig bestämmas eller identifieras just som någon läsart med en tydlig bildspråklig syntax. Deras intensitet och väv av gester och åtbörder är snarare målningens tilltagande ytor än teckningens urskiljande, särskiljande eller reliefskapande linjer. Det som är teckningens traditionella grundelement att avbilda kroppars utsträckning och avgränsning.
Rolf Thelanders kluster ger en svävande helhet, en kakofoni av synintryck i dessa linjeåtbörder, men som ändå lika fullt formerar sig till en avläsbar helhet, ett stycke koncentrerad närvaro, energi och bildkropp. Hans morgonteckningar är som en multiplicerad kalligrafisk gest. Fast där slutklangen traditionellt skall ljuda i det ytterligt välavvägda och fomulerade i några få penselstreck är ritstiftet en ettrigare variant. Det raspar, prasslar och knäpper i hans teckningar. Någon gång antar de en föreställande kropp, en gestalt på väg bort i bildfältet, kanske till och med morgonvresig och ointresserad av ritstiftets inbjudan till samtal. Men även de bilderna äger en värdig koncentration.
Slutresultatet är trots allt det samma som vid den klassiska kalligrafiska gestens renare ton av zen och balans: viljan att förmedla och kommunicera med en känsla större än, och bortom det omedelbart timligt vardagliga, i mänskligt liv. Rolf Thelander har hittat en väg att varje morgon teckna det osedda. Vår förmån, vi som slår upp den här boken, är att få följa resultatet, hans högst tillfälliga stig. Det är inte svårt och inte krångligt: det är bara att följa ritstiftets tuschlinjer över papperet.
STEFAN NILSSON
Konstkritiker
